Mondial du Théâtre 2025

Jag åkte till Mondial du Théâtre i Monaco. Igen! 

Det har gått fyra år sedan sist. Det är 2025. En tid när människor i världen kanske mer än någonsin behöver mötas. Ses på riktigt. I verkligheten, In Real Life även om verkligheten på en plats som Monaco lätt kan te sig lite väl absurd. Det är omöjligt att blunda för omgivningen. Här är världens dyraste varumärken och världens rikaste celebriteter sannolikt inte kopior. Men vi är inte här för att vältra oss i den sortens lyx. Vi är här för att mötas. På riktigt.

Första kvällen sätter tonen för vad en amatörteaterfestival handlar om. Det är USA, Cuba och Slovakien som delar scen, i den ordningen. Strax innan ridån går upp får vi veta att gruppen från USA har anlänt kraftigt försenad och helt utan sitt bagage. Rekvisita, mask och kostym är enligt senaste rapporten just nu i Frankfurt. Sånt händer, så vad händer? Gemenskapen stärks där bakom scenen, alla hjälps åt.  Vad behöver ni? Vad kan vi göra för er? De andra grupperna och de lokala volontärerna samlar ihop kläder och prylar och gruppen från USA tar beslutet att spela med vad de har att tillgå och ett stänk av impro. Amatörteaterns varmaste bultande hjärta. Vi gör det tillsammans! Hela vägen, hela världen! Det här är INTE en tävling och vi kärleksbombar USA!

Så varför åker man som jag till Mondial du Théâtre i Monaco, om man inte deltar i världskongressen eller ingår i en spelande grupp? Tja, det finns väl en poäng med att medverka som åskådare också?! Teater utan publik är fattigt. Att se föreställningar på obegripliga språk, gå på teatersamtalen efteråt och dela upplevelser med varandra är underhållande, tankeväckande, fantasieggande och lärorikt.

Vad var det egentligen vi såg? Den här gången såg jag Godot-inspirerad socialrealism från USA, berättelsen om en hallick från Cuba och en massmördare från Slovakien, en ordlös italiensk kärleksberättelse i mask och fransk miljö, färgsprakande traditionell karnevalsteater från Colombia, en James Bond-film live med extra allt från Storbritannien, grym teater om Antonin Artaud och hans mentala tillstånd från Spanien och som avslutning en japansk dansuppsättning av Bernardas hus med en manlig skådespelare som Bernarda. Inga konstigheter eller bara konstigheter. Tre dagar på en en helt vanlig internationell amatörteaterfestival i Monaco. 

Text och foto: Annette Karlsson