Medlemmarna i en av Stockholms största amatörteaterföreningar talar om teatern som ett sätt att få fortsätta leka, bearbeta svåra erfarenheter och bidra till samhället. Att de förra året satte upp lika många produktioner som Dramaten säger en del om allvaret bakom orden.
– Tre, två, ett. Varsågod!
En röst ur mörkret. Två män äntrar scenen. En kvinna tar plats mellan dem. Alla tre vänder sig ut mot salongen och den äldre av männen tar till orda. Hans vita hår lyser i strålkastarljuset.
– Att vara kurd är för mig att vara fylld av tankar och eftertankar…jag flyr hela tiden från mitt öde.
Han står i ena ändan av ett rum med två sängar åtskilda av en persisk matta och ett svartmålat bord. Den andra mannen spänner ögonen i de tomma bänkraderna och höjer en knuten näve.
– Taskig mat och personal som inte kan prata svenska! Vad fan har jag att hoppas på?
Två män på samma äldreboende talar förbi varandra. Frontalkrocken mellan dem är snart ett faktum. Kurdiska förbannelser och svenska svordomar avlöser varandra. Kvinnan är en stressad vårdpersonal som börjar tröttna på gubbarnas gnäll.
– Det här är ingen restaurang!
Plötsligt bryts illusionen. Rösten i mörkret gör sig hörd igen. En tredje man kliver ut på scenen. Han tar medicinkoppen som kvinnan håller i handen och slår den i bordsskivan med en smäll.
– Mer bestämt. Hon blir ju förbannad. Det här…PANG!..är ingen restaurang!
Rösten tillhör Zahir Aba Rash. Det är tisdag förmiddag på amatörteaterföreningen Teaterverkets scen på Sveavägen 114 och Zahir är mitt uppe i arbetet med att regissera pjäsen Olivhemmet. Om en månad är det urpremiär för berättelsen om två män som tvingas dela rum på äldreboendet och sköterskan som sliter för att få dem att hålla sams. Zahir Aba Rash och ensemblen. Olivhemmet är en av fyra pjäser med premiär på Teaterverket den kommande månaden.
Manuset till Olivhemmet har Zahir Aba Rash skrivit tillsammans med två av skådespelarna i pjäsen:
Adel Ahmad och Lasse Franzén. Texten innehåller samhällskritik och existentiella frågor, fördomar och oborstade skämt om männens längtan efter kvinnligt sällskap.
– Delar av pjäsen bygger på egna erfarenheter, säger Adel som kom till Sverige som flykting 1982.
Han och Lasse justerar en hylla av rangligare modell på scenen. Samarbetet påminner om handlingen i pjäsen. Lotta Nöjd som spelar vårdpersonal kan inte låta bli att skratta. Regissören Zahir slår ut med armarna.
– Så är det för oss amatörer! Vi skulle börja vid tio men blev tvungna att åka och hämta sängarna hos en person som skänkt dem till föreställningen.
Zahir är regiutbildad på teaterhögskolan och har lång erfarenhet men i dag har han fått ta med sina egna lakan hemifrån för att bädda sängarna.
– Här på Teaterverket gör vi allting själva. Från manus till scenografi och teknik. Allt!
En infrastruktur för hela branschen
På kontoret en trappa upp sitter Oskar Löfquist och äter lunch framför sin laptop. Han är Teaterverkets verksamhetsledare sedan december 2022. Innan dess arbetade han hos Cirkus Cirkör. Han sitter också
i styrelsen för ATR Stockholms regionen.
– Jo, här får vi hjälpas åt med det mesta. Men medlemmarna i Teaterverket får också möjlighet att lära sig väldigt mycket! Om allt från regi till scenteknik eller improvisationsteater.
Oskar Löfquist är en av föreningens tre anställda. Den enda som arbetar heltid. Han beskriver sin roll som rent administrativ.
– Alla konstnärliga beslut ligger hos medlemmarna själva. Jag ser till att spelschemat går ihop och att räkningarna blir betalda. Sedan är jag ett ansikte utåt och någon man kan kontakta om frågor uppstår.
Efter att ha arbetat professionellt som artist, pedagog och skådespelare och med engagemanget inom ATR Stockholms regionen har Oskar ett brett perspektiv på Teaterverket.
– Som en av de största amatörteaterföreningarna i Stockholm är vi del av en infrastruktur som också gynnar den professionella teatern. Härifrån tar folk med sig erfarenheter som kan så frön till ett helt yrkesliv i teaterbranschen.
Teaterverkets medlemmar skapade 32 produktioner under år 2023. 179 personer stod på scen och ett femtiotal medverkade som tekniker, kostymörer, regissörer och musiker. Med personalen var man omkring 230 personer. Publiken på de 140 föreställningar som gavs uppgick till 6830 besökare.
Under samma period levererade Dramaten 29 produktioner. Teknisk, administrativ och konstnärlig personal med tillsvidareanställning eller långtidsanställning uppgick till 247 personer. Det blev 586 föreställningar för en publik på 155 634 personer.
– De professionella teatrarna har resurser som vi aldrig kan matcha, säger Oskar Löfquist. Ändå produceras massor av scenkonst här. I princip gratis för samhället. Det borde väl vara relevant för kulturpolitiken i staden? Tillgång till kultur är ju en demokratifråga.
Teaterverkets repertoar omfattar både nyskriven dramatik, improvisation och klassiker – till exempel av Ingmar Bergman.
År 2023 bestod det ekonomiska stödet från Stockholms stad av ett projektbidrag på 100 000 kronor att jämföra med Teaterverkets budget på ungefär 3,5 miljoner. Ett samarbete med ABF betalar hyran för en av föreningens tre scener. Men en biljett på Teaterverket kostar inte mer än 120 kronor. 80 kronor för student och pensionär. Utan privata donationer hade verksamheten tvingats lägga ner men inte för att det saknas intresse.
– Biljettintäkterna ökar. Under förra året steg publiksiffran faktiskt med drygt 2700 personer. Och att det händer så mycket inspirerar fler att vara med. Just nu är scenerna fullbokade. Å andra sidan är det inte ovanligt att en ensemble behöver ett år på sig från idé till premiär.
Ett bidrag till resten av samhället
På nedervåningen har Olivhemmets ensemble tagit paus. Det doftar nybryggt kaffe i salongen. Adel Ahmad berättar om hur det var när han kom till Sverige 1982. Redan året därpå var han med och bildade en kurdisk teaterförening.
– Vi spelade Jeppe på berget på kurdiska och svenska! Teatern var jätteviktig. Också för att informera svenskarna om vår kultur. Kultur är inte bara för en själv. Det är ett sätt att bidra till samhället.
Kollegan Lasse Franzén är bosatt i Flen och verksam i styrelsen för Riksteatern i Sörmland. Genom åren har han ofta förundrats över teaterns betydelse för människor.
– Jag har sett åtskilliga blyga personer blomma ut under arbetet med en föreställning. Man kan få ur sig många jobbiga erfarenheter i den processen. Det är helt fantastiskt.
Skådespelarna dricker sitt kaffe och begrundar vad som sagts. Lotta Nöjd tecknar en cirkel framför sig.
– Jag minns en regissör som sade att teatern är ett heligt rum. Där lämnar vi allt annat utanför. Och jag märker att när jag har mycket omkring mig så är jag ändå helt lugn på teatern.
Pausen är över. Kopparna töms. Salongen på Sveavägen förvandlas åter till äldreboende. Under raderna av släckta strålkastarögon finner Adel Ahmad vägen tillbaka till sina repliker.
– …i vårt sinne och undermedvetna tror vi på vår odödlighet!
En av de som har arbetat länge på sin dröm är Daniela Bjarne. Hon står ute i foajén och sätter upp en affisch för Kriget har inget kvinnligt ansikte. Det är en föreställning som är baserad på den belarusiska Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs bok med samma namn. I den återger hon vittnesberättelser från kvinnor som stred med Röda armén under andra världskriget.
Under våren spelade ensemblen för utsålda hus och föreställningen hyllades av publiken. Nu laddar de om. På lördag är det nypremiär. Då ska de spela på föreningens stora scen.
– Med den krigshets som präglar vår tid behövs motröster. Vi talar mycket om försvar men sällan om vad ett krig innebär. Det här är väl mitt sätt att göra motstånd, säger Daniela Bjarne.
Blicken från andra sidan rummet är öppen men tydlig. Här står jag. Och du? Daniela har alltid varit dragen till teatern men för två år sedan blev det allvar.
– Jag hoppade på en regi- och teaterledarutbildning på halvfart. I efterdyningarna av pandemin var det dessutom på distans. Hur fan ska det gå till? tänkte jag. Men nu står jag här.
I februari debuterade 64-åringen från Skarpnäck som regissör på Teaterverket. Hon vänder på klacken med ett skratt och tar ledningen uppför trapporna genom teaterhuset. I en replokal som också fungerar som kontor och kök väntar ensemblen.
Mirja Bjuhr Modén har åkt in till Teaterverket från Spånga utanför Stockholm. I fåtöljen vid hennes sida sitter Ulrika Ladstedt som bor på Södermalm. De pratar om den hårda konkurrensen om roller. Den gäller inte bara professionella skådespelare.
– Jag blev överlycklig över att få vara med! säger Ulrika. De flesta rollerna går ju till yngre kvinnor.
Hon blinkar mot ensemblens yngsta medlem: 21-åriga Emma Kellström som tidigare har spelat Nina i Måsen av Tjechov på Teaterverket.
– Det var väldigt roligt. En utmaning. Men det är opretentiöst här. Alla som vill skapa är välkomna, säger Emma.
Med jämna mellanrum håller föreningen Teaterverket stormöten där alla som vill får presentera idéer till nya produktioner och kan bjuda in till samarbete eller audition. Så hittade Daniela Bjarne sina tre skådespelare.
Förutom talade monologer står Emma Kellström också för föreställningens musik. Den improviserar hon på sin cello och ensemblen lovordar hennes spel. Ulrika Ladstedt lägger en hand över hjärtat.
– Precis innan vi ska börja och hjärtat bultar av nervositet. När jag står i kulissen och Emma börjar spela…det ögonblicket är lika laddat som straffsparkar i en VM-final.
Träning, terapi och påfyllning
När lördagskvällen kommer samlas vårfina teaterbesökare i foajén på Sveavägen. I salongen en trappa ner är belysningen dämpad. Här går allt i rött och svart. Krigets och blodets färger.
Steg för steg förs publiken in i en tillvaro som förlorat andra nyanser. På scenen framträder kvinnorna som har slagits vid fronten. Burit tunga vapen. Upplevt hur kvinnligheten klätts av dem när de tvingats bära männens kläder. Utföra deras uppdrag. Det råder kompakt tystnad i bänkraderna.
Mellan vittnesberättelserna kommenterar och tröstar Emma Kellströms cello. Daniela Bjarne insåg att det behövdes andningspauser i texten. Nu känns det som att publiken djupandas kollektivt varje gång Emma lyfter stråken.
Svetlana Aleksijevitj texter är enkla. Raka. Speglar ett vansinne som har blivit vardag. Krigstillståndet tränger in i kvinnorna. Menstruationen upphör. Kroppen blir stum. En ny varelse framträder som är lika mycket djur som människa. En soldat återvänder från fronten och upptäcker att familjen redan har grävt hennes grav.
Emma Kellström har tampats mycket med hur hon ska gestalta kvinnornas erfarenheter av kriget.
– Det är otroliga berättelser. Och sanna. Jag vill verkligen göra det på ett respektfullt sätt.
Kollegorna i ensemblen tar ögonkontakt. Mirja Bjuhr Modén fyller i och Ulrika Ladstedt nickar.
– Det är en ära att få berätta om de här kvinnorna. Att återge deras öden.
Ensemblen har knutit starka band under arbetet med föreställningen. Daniela Bjarne säger att folk omkring henne ser hur bra hon har mått av arbetet. Hennes barn säger att hon är modig.
– Man blir så levande av att hålla på med teater! Det är ren livsglädje.
Mirja jämför teatern med en kombination av träning, terapi och påfyllning. En gåva hon ger sig själv. Emma lyfter fram lekfullheten. Det är den hon älskar mest.
– Att få vara i en osäkerhet tillsammans och pröva sig fram. Friheten i kroppen på scenen.
Åter till tisdagens repetitioner. Fortfarande återstår många timmars arbete för gänget som ska spela Olivhemmet. Ibland sviktar koncentrationen och Zahir Aba Rash förmanar sina skådespelare.
– Här fyller ni i litet för mycket själva. Den här scenen blir längre varje gång!
Ett manus kommer fram. Repliker granskas. Vad är det som inte stämmer? Har regissören blandat ihop scenerna?
– Okej, okej. Men han går och lägger sig…ljuset går ner. Vi går vidare.
Litet i taget lär gubbarna på äldreboendet känna varandra. De oroas båda av samhällsutvecklingen. Behandlingen av de äldre. Men nu behöver skådespelarna en paus för toabesök. Kaffebryggaren laddas om. Lotta Nöjd pratar om åldrandet och den ofrivilliga ensamheten som ökar i Sverige. Men själv är hon inte orolig.
– Jag kommer aldrig att behöva vara ensam så länge jag kan ta mig till teatern.
TEXT OCH BILD (när inget annat anges):
Fredrik Persson, frilansjournalist
Comments