TEODOK - Föreningen för teater och dokumentation i Järfälla startade sin verksamhet 1979. Den första stora föreställningen man gjorde var ”Johanna från Kallhäll”, som hade premiär 1982. Under de gångna 45 åren har man spelat ett 45-tal uppsättningar – stora såväl som små, de flesta egenskrivna. Den 25 januari 2025 är det dags för premiär på ”Grand Final – dögamla tanters show”. Repetitionerna började kort efter påsk.
Den 16 oktober träffar jag, Kent Hägglund, regissörerna Lena Brännström och Lina Bergvall, plus producenten Anne Sohlström och PR-ansvariga Gunilla Wiklund (de två sistnämnda är även med på scen) för att intervjua dem om föreställningen. Min första fråga handlar om hur idén till "Grand Final – dögamla tanters show" föddes?
Gunilla Wiklund: – För tio och elva år sedan gjorde vi två uppsättningar som hette ”Låt skägget växa!”. De handlade om hur det är att vara kvinna 50–60-plus, och skrevs av Micka Andersson och Lena Anderfelt som båda varit medlemmar i föreningen i många år. Det var en stor succé, som vi spelade för fulla hus.
– Nu fick Micka och Lena höra att några i föreningen tyckte att det vore kul om vi gjorde en ny ”Tanterna” - det var vårt smeknamn på ”Låt skägget växa”. Lena A skickade ut ett mail och undrade om det fanns något större intresse för det. Det fanns det. Då började de skriva ett manus. Nu är vi ju alla tio år äldre, så nu handlar det om 70-plus.
Lina Bergvall: – Micka Andersson och Lena Anderfelt kallade ihop till ett prova-på-tillfälle, dit alla medlemmar som ville fick komma. Jag och Lena Brännström var båda med. Alla läste manus, vi improviserade och hade kul tillsammans. Och det var många som ville att föreningen skulle sätta upp den här pjäsen. Så gjordes det upp en budget och annat som behövdes för att föreningen skulle kunna fatta ett beslut. Och på ett medlemsmöte röstades det så ”ja”.
– Min mamma var med här för 42 år sedan i den andra ”Johanna från Kallhäll”. Jag var 9–10 år, sprang omkring i kulisserna och blev helt begeistrad av den här världen. Efter det var jag som barn och ungdom med i praktiskt taget alla uppsättningar. För mig var det här min fritidsgård! Och även som vuxen har jag varit med. Jag har bland annat spelat dotter till Gunilla. Min son kom tidigt med i kulisserna och togs fint omhand av alla. I ”Grand Final - dögamla tanters show” är alla mina tre barn med på scenen.
Lena Brännström: - Jag kom in här 1996, då jag regisserade ”I skuggan av den stora kastanjen”, som var skriven av Micka Andersson. Den handlade om Anne Frank. När jag var liten hade jag suttit tätt intill en stor radio och lyssnat på en pjäs om henne.
– För hundra år sedan gick jag en skådespelarutbildning på Teaterstudion i Stockholm. Sedan jobbade jag lite som skådespelare, men jag var inte så bra på det. Men folk gillade när jag hjälpte dem med deras scenskoleprover. Och så var jag regiassistent i många år. Bland annat med Hilda Hellwig på Teater Aurora. Och sedan också på Dramaten. Därefter har jag regisserat en 20–30 uppsättningar. Jag har inte räkning på dem, men jag tycker att det är så fruktansvärt roligt!
När jag frågar hur de två regissörerna arbetar tillsammans berättar de att Lena hittills har tagit hand om de mer intima scenerna, medan Lina jobbat med de stora ensemblenumren, musiken och koreografin.
Lina Bergvall: – Vi har ju hela tiden hållit kontakt med varandra på zoom och på telefon. Och vi har setts för att bolla regiidéer, planera scheman och prata om scenografi och sådana saker. Så samarbetet har varit i full gång hela tiden. Och vi känner varandra väldigt väl. Lena är en av de regissörer jag har jobbat mest med som skådespelare. Men nu från november kommer vi att vara mer intensivt tillsammans på teatern.
Lena Brännström: – Jag ser fram mot det. Jag har inte sett allt du gjort, och du har inte sett allt jag gjort. Så det ska bli spännande när vi kör igenom hela pjäsen. Och det ska bli roligt att jobba med att få ihop alla övergångar.
Gunilla Wiklund: – I början hade vi funderingar om att ha premiär nu i oktober. Men vi valde att flytta fram det. Det är både på gott och ont med en lång repetitionsperiod. Ibland känns det som om man inte behöver skärpa sig förrän det kommer närmre.
Lina Bergvall: – Jag är glad över att vi har senarelagt premiärdatumet. För jag har aldrig varit med om en ensemble som har så mycket annat att göra!
Anne Sohlström: – Alla i ensemblen är faktiskt inte teatervana. Vi har några som har varit med här i 45 år, andra som gör sin första produktion. Folk behöver olika lång tid.
Lena Brännström: – De som är med i ensemblen vill ha helheten nu. Man undrar ”vad gör de andra egentligen?”.
Jag frågar de två regissörerna om de blivit överraskade av något under arbetet hittills?
Lena Brännström: – Jag har verkligen överraskats av den stora entusiasm som finns i ensemblen. Och av den vilja som finns att utvecklas och lära sig mer. Vad gäller dans, koreografi, text och sång. Det gäller både äldre och yngre. Det stämmer in på något som sägs i pjäsen: ”Engagera dig i något som är större än du själv!”.
Lina Bergvall:
– Jag har inte varit med här sedan 2015. En överraskning handlar om igenkänning! Det är så fantastiskt att den här föreningen fortfarande finns och fortfarande fungerar på samma sätt. Med samma engagemang och glädje och kärlek till teatern. Och med omtanke och omsorg om varandra! Jag hade tänkt att jag skulle stå på scenen den här gången, tillsammans med mina yngre barn. Men så fick jag frågan om jag ville vara medregissör kring de större scenerna. Och valde att vara det. Fast den största överraskningen för mig var nog när min 29:årige son sade ”Hallå, jag vill också vara med!”.
– Jag brukar känna samma sak varje gång vi jobbat här. Jag kommer hit trött, vare sig det är onsdagsrepetition eller ett tidigt lördagsrep – jag jobbar heltid som chef på Försäkringskassan. Men när jag går härifrån är jag alltid så pirrig av lycka! Och har så mycket energi!
Anne Sohlström: – Vi har ju inte bara folk som står på scenen. Vi har naturligtvis en hel produktionsgrupp med oss för musik, scenografi, kostym, ljud, ljus rekvisita och allt annat som behövs. Och en orkester förstås. Vi har också ett gäng som heter ”Måndagsgruppen”. De konstruerar, de målar, de fixar. Utan dem skulle vi inte klara oss. Det är en väldigt solidarisk grupp, som har varit med jättelänge.
Gunilla Wiklund: – Jag har varit med i 45 år, och det har varit fantastiskt. Jag har regisserat några gånger och varit producent fler. Det är fantastiskt med alla roller man har fått prova på. Och allt man fått lära sig om bakgrunden till de stora och små pjäser man spelat. Och den kontakt man fått med författare som man inte kände till förut.
Lina Bergvall: – ”Grand Final - dögamla tanters show” lyfter verkligen äldre kvinnor. Att det finns ett stigma kring kvinnligt åldrande. Kvinnor har inte den pondus som män får när de blir äldre. Och vissa delar av känslolivet förväntas bara stängas av. Till exempel sexualiteten och kärleken.
– Det är ett bra exempel på TEODOKs samhällsengagemang. Vi tar upp ett jätteviktigt ämne. Vi är i tiden. För mig var den här föreningen ett sätt att växa upp. Mycket av det som formade mig kom från de människor jag mött här. Eftersom jag som barn, ungdom och ung vuxen blev tagen på allvar. Lyssnades på!
Vi är en förening där folk stannar kvar. Och där det så klart också kommer till nya medlemmar. Hela tiden.
Kent Hägglund
Foto: Hans Sohlström
Comments