Dramapedagogutbildningen på Västerbergs folkhögskola firar 50-årsjubileum i
år. Jag åker till Sandviken för att intervjua Anita Grûnbaum, som startade utbildningen där hösten 1974 och ledde den fram till 2002, då hon gick i pension. Min första fråga är när kom hon i kontakt med teater?
- Min mor hade gått en ettårig teaterutbildning i Stockholm. Nu hade hon anställning som allt-i-allo på Helsingborgs stadsteater. Hon var rekvisitör, sömmerska, statist och allt annat som behövdes. Teatern blev mycket märkbar hemma
hos oss också. Skådisar kom av och till för de behövde hjälp
med någonting. Eller bara för att hälsa på.
- Det hände också att jag och min syster fick följa med till teatern. Ofta skulle vi då sitta tysta i salongen. En gång satt vi där medan det repeterades på scen. Ingmar Bergman regisserade - han var chef där 1944-46. Plötsligt rusade han upp på scen och röt någonting, man förstod att han var en farlig man.
- Viktig för mig var Signe Emhammer, som var min lärare från tredje till sjätte klass i folkskolan. Hon var så duktig och hon använde sig mycket av dramatiseringar i undervisningen. Inte minst i historieämnet. Efteråt har jag förstått att hon var påverkad av den reformpedagogiska rörelsen som hade en mycket stark ställning i Helsingborg.
-Mor blev osams med Bergmans efterträdare, slutade på stadsteatern och startade en ungdomsgrupp på Helsingborgs hemgårdar. Från tidiga tonår minns jag hur stora flickor
repeterade Hjalmar Bergmans "Herr Sleeman kommer " hemma i vårt vardagsrum. Hon gjorde också en uppsättning av "Singoalla", där jag var med på scenen. Och i gymnasiet hade jag en svensk- och historielärare, som var genuint intresserad av teater. Så vi gick flitigt på föreställningar, som vi sedan diskuterade i klassrummet.
Anita Grûnbaum berättar att hon läste mycket skönlitteratur och dramatik. Och lyssnade flitigt på radioteatern. Hon gjorde upp en plan för sina studier efter studentexamen:
- Det fanns i stort sett bara en kvinnlig regissör i Sverige: Mimi Pollak. Jag tänkte att jag skulle försöka tränga in på den banan. Så jag läste pedagogik och litteraturhistoria vid Lunds universitet. 1959 flyttade jag till Stockholm för att studera teaterhistoria.
Gösta M Bergman var professor på den institutionen. Han ville att vi skulle kombinera de teoretiska studierna med praktiska teatererfarenheter och han såg till att vi fick vara med på olika uppsättningar. Jag var regiassistent åt Eva Sköld, när hon satte upp "Pygmalion" på Riksteatern 1959. Jag var med i Studentteatern också och gick flitigt på teatrarna i Stockholm. Och under ett år vikarierade jag som amanuens på institutionen för Inger Zielfelt, som var barnledig.
- Min trebetygsuppsats, som blev klar 1961, handlade om den svenska urpremiären på "En midsommarnattsdröm" 1860, Jag hade tur och hittade det ena kallmaterialet efter det andra på olika arkiv. När Gösta M Bergman 1963 var redaktör för boken "Dramaten 175 år" frågade han om han fick ta med min uppsats. Det fick han sa klart!
I den här vevan gifte Anita sig, fick barn och flyttade, år 1962, till Hofors.
- Det var en stor omställning, men jag hittade en väg. Det
började med att jag tog lärarvikariat. Först hade jag en fantastisk femteklass. Deras ordinarie lärare var jätteduktig.
Jag behövde bara föreslå, och så var eleverna med på det. Sedan blev jag kallad till en sjätteklass. Den var raka motsatsen. Där var eleverna vana att lyda domptering. När jag försökte använda demokratiska arbetsformer blev de helt vilda. Det var en läxa.
- Sedan fick jag anställning på realskolan i Hofors, som lärare i svenska och samhällskunskap. Trots att jag inte hade någon filosofie magister-examen. På en studiedag om drama för svenskalärare från hela regionen kom en lärare ifrån Stockholm. Hon berättade om sina metoder och lät oss göra övningar som hon gjorde med eleverna. Jag hade hållit på med litet sådana experiment och det var jätteviktigt att få den här bekräftelsen.
1966 flyttade Anita Grûnbaum med sin familj till Sandviken,
25 kilometer öster om Hofors. Och hon började pendla till Uppsala for att studera ekonomisk historia och pedagogik:
- Jag tänkte att om jag skulle fortsatta arbeta som lärare, så måste jag komplettera till en fil mag-examen. Den tog jag på 1 1/2 år. Våren 1967 vikarierade jag lite för en lärare på Västerbergs folkhögskola, 13 kilometer väster om Sandviken. Inför hösten samma år frågade Yngve Thelin, som var rektor där, om jag ville hålla i en kurs i svenska här i Sandviken. Det var en lokal kurs som var kopplad till folkhögskolan. I den klassen hade jag flera specialbegåvade elever. En av dem var Kerstin Hellqvist, som hade en massa erfarenhet av amatörteater. Senare, när dramapedagogutbildningen startade på Västerberg, blev hon anställd som sekreterare.
- Efter två år frågade rektor Thelin mig om jag kunde ta en kvällsgrupp i teater ute på Västerberg. Jag sade "ja". Men jag hade en ganska kritisk inställning till amatörteater. Jag hade sett många registyrda föreställningar, där aktörerna kämpade för att leva upp till de instruktioner de fått. Så min utgångspunkt var "vi kan se teater och prata teater".
- I oktober kom rektor Thelin och berättade att Västerberg skulle fira den svenska folkhögskolans 100-årsjubileum. Med sig hade han en gammal text om "När Hans kom till folkhögskolan och upptäckte världen''. Och undrade om vi kunde göra något av den. Det skulle vara klart några veckor senare. Jag läste texten tillsammans med gruppen. Och vi funderade. Det ledde till att vi gjorde en skuggspelsföreställning, där en läste texten och de andra delade upp sig mellan att vara skuggspelsfigurer och att sköta tekniken. Det var ett kort inslag, men blev mycket uppskattat.
- Teatergruppen fortsatte att vara mycket aktiv. Redan det första året skrev en deltagare en pjäs om knark. Gruppen spelade den på skolan och även på turné till några andra folkhögskolor. En annan skrev en pjäs om prostitution. Det låg inte i min föreställningsvarld att jag skulle vara en traditionell regissör. Jag höll ihop det hela, lyssnade, stöttade gruppens uppslag. Och byggde. Jag var en pedagogregissör.
År 1972 inrättade Länsbildningsförbundet Gävleborg en halvtidstjänst som länsteaterkonsulent. Den var knuten till Västerberg och Anita fick den och hade kvar den till 1979.
- Det första jag gjorde var att kartlägga amatörteatern i länet. Det visade sig att det var stor brist på kompetenta teaterledare. Redan samma år startade jag en ettårig teaterledarkurs på folkhögskolan.
Under läsåret 1972-73 deltog Anita i en deltidskurs i drama och teater på Nordens folkhögskola i Kungälv. Den kallades "Experiment med Upplevelsens pedagogik, och leddes av
Svend Möller Nicolaisen, Inger Johnsson och David Keir Wright. Kursen var inriktad på hur viktig människosynen är i det pedagogiska arbetet. Och på det ansvar som vilar på ledaren.
- Där fick jag mycket inspiration. Här fanns många tankar som korresponderade med mina egna. Jag kände mig bekräftad.Men jag fick också en ny syn på hur man kan ha en mer organisk syn på utbildningen. Det hela stärktes av att vi träffades i tre omgångar. Först två veckor, sedan en och så en till. Viktigt var också att det kom deltagare från hela Norden. Jag fick kontakter som jag senare kunde använda i arbetet med dramapedagogutbildningen.
Svenska Teaterförbundet tillsatte en utredning kring hur en dramapedagogutbildning skulle se ut. Det var en grupp på tre
personer: Siv Nilsson, som var barnteaterledare och teaterföreståndare på Vår Teater i Stockholm. Barbro Frambäck som sedan 1970 var Sveriges första barn-teaterkonsulent. Och Maud Backeus som var regissör och skådespelare i den fria teatergruppen Narren. Utifrån egna erfarenheter och kontakter de hade med Anita Grûnbaum och Wille Holgers, som ledde en teaterledarutbildning på folkhögskolan i Kalix, formade de ett förslag till en ettårig dramapedagogutbildning förlagd till folkhögskolor. Förslaget antogs av berörda myndigheter och på hösten startade denna utbildning pa folkhögskolorna i Kalix, Västerberg och Ljungskile.
- När jag nu började arbeta med att utbilda dramapedagoger använde jag mycket kunskaper från "Experiment med upp-levelsens pedagogik". Det var kärnan. Men det var så mycket annat som hände vid den här tiden. Teatercentrum hade bildats 1967. Från de fria grupperna kunde jag plocka in gäst-lärare. Vi hade också en hel lång radda sommarkurser och på vintern hade vi veckoslutskurser. I efterhand förstår jag inte riktigt hur jag orkade med allt detta.
- Hela tiden hade vi kontakter med de två andra skolorna. Inte bara mellan oss lärare, utan också ständiga möten mellan elevgrupperna. Utvärderingen efter den första ettårsutbildningen var entydig - utbildningen behövde vara längre. Västerberg, Kalix och Ljungskile gick till byrå V1 på Skolöverstyrelsen, pratade med Bo Göthberg där och lade fram en utbildningsplan. Ganska snart fick vi besked om att det var okej. Så 1976 blev dramapedagogutbildningen tvåårig.
1978-79 gjorde Universitets- och högskoleämbetet en stor utredning. Där togs också dramatikutbildningen på universiteten med. Gruppen lade fram ett förslag om en tvåårig grundutbildning, med överbyggnad ett år på universitet och högskolor. Den skulle finnas på fem folkhögskolor i par med högre utbildningar för ett tredje år.
- Det hade ju varit bra om det hade blivit förverkligat. Men så blev det bara i Gävleborg och långt senare. 1998-99 fick Eva Österlind i uppdrag att se över hur samarbetet mellan högskola och folkhögskola skulle kunna utvecklas. Evas förslag
gick ut på att det skulle finnas A- och B-kurser för alla lärare som ville specialisera sig på drama. Och att det skulle finnas en C-kurs för dem, men också för alla som gått den tvååriga dramapedagogutbildningen. Detta genomfördes i början av 2000-talet, i samverkan mellan Västerberg, högskolan i Gävle folkteatern i Gävle och dramatiska institutet.
- Men på högskolan fanns en prefekt som tyckte illa om
det här. Han lade ned den ena kursen efter den andra. Och sedan avsade sig högskolan rätten att utfärda fil kand- examen med dramapedagogisk inriktning. Cirka 2015 hade man lagt ned allt som hade koppling till dramapedagogutbildningen på Västerberg.
- Idag finns det inte längre någon dramapedagog-utbildning på folkhögskolorna i Ljungskile och Kalix. Det är bara Västerberg som finns kvar av de tre som startade 19740 Och även där har det hängt på en tråd. Men i höstas sände
Jan-Olaf Friman på Region Gävleborg ut en enkät till ett urval av dem som utbildat sig på Västerberg. Han har fått sådana svar att han säger "Vi måste ha den här utbildningen kvar".
Sist frågar jag Anita om vad det finns för relation mellan dramapedagogutbildningen och amatörteatern?
- Många av våra elever kommer ju därifrån. Och i utbildningen har det alltid ingått att vi jobbar med teater. Redan på
70-talet var det så att flera av de praktikplatser som eleverna gick ut till var inom amatörteatern. Norrby teater i Fagersta var en utmärkt sådan praktikplats, amatörteatern i Hallstahammar en annan. Och flera av de som gått dramapedagogutbildningen arbetar med amatörer. Själv valdes jag in som suppleant i styrelsen för ATR när det bildades 1977. Och jag är fortfarande medlem i Amatörteaterns Riksförbund!
Kent Hägglund
Comments