Hej Olivia Molin! Du har skrivit en magisteruppsats som heter ”Amatören - den som älskar: En kulturanalytisk studie av amatörteaterns betydelse och möjligheter i Västerbotten”.
Vad handlar den om?
Den här uppsatsen handlar, som titeln beskriver, om amatörteater i Västerbotten och dess olika existensvillkor på olika platser och kommuner i länet. Under de senare åren har antalet aktiva amatörteatersällskap i Västerbotten sjunkit drastiskt. Amatörteater brukade vara en väletablerad konstform på de flesta håll i länet medan den numera, utifrån den information som jag kunnat hitta, är frånvarande i majoriteten av kommunerna. Syftet med uppsatsen blev därför att få träffa och prata med några av de som fortfarande är aktiva, och om möjligt få komma ”hem” till grupperna och se hur de organiserar sina verksamheter, vad som driver dem och vad som behövs för att vara ett fungerande amatörteatersällskap.
Varför bestämde du dig för detta ämne?
Jag bestämde mig för att undersöka det här ämnet eftersom jag visste (genom mitt jobb på Riksteatern Västerbotten) att engagemanget för amatörteater har gått ner på många håll i länet och jag ville få ett hum om vad detta kan bero på. Genom att ta reda på det så tänkte jag också att det fanns möjlighet att börja resonera kring vilka främjande insatser som skulle kunna vara aktuella. Det behövs stadiga argument som utgår ifrån mer än magkänsla. Sen var jag också extremt intresserad av varför folk engagerar sig i amatörteater. Varför väljer någon att lägga så mycket tid och fritid på något som den inte får betalt för? Vad driver dessa personer och vad får de ut av det? Är det mer än ett fritidsintresse?
Vad är det viktigaste du kommit fram till i din forskning?
Jag har nog framförallt fått bekräftat hur beroende kulturen och föreningslivet (och amatörteatern i allra högsta grad) är av ideellt engagemang, samarbete och en brinnande kärlek till konsten. För att dessa viktiga komponenter faktiskt ska kunna mynna ut i amatörteater så behövs det dessutom att det finns en plats och ett sammanhang att göra detta och det är framförallt här som de stora skillnaderna mellan de olika kommunerna blir tydliga. Möjligheterna ser väldigt olika ut, och det visade sig att både arv och miljö är avgörande för hur tillgängligt amatörteater är i vårt län samt för vilka som hittar till den.
Går det att dra några slutsatser kring dessa resultat?
Framförallt så går det att dra slutsatsen att det verkligen är något speciellt med amatörteatern, och att det faktum att det är just för amatörer är en starkt bidragande faktor till att det blir så speciellt. Amatörteater är en kollektiv praktik - det är svårt att göra det helt på egen hand, utan det behövs en grupp likasinnade som samarbetar mot ett gemensamt mål. Dessa personer drivs av kärleken till konsten och till den grad att de många gånger (mer än gärna) gör avkall på mycket annat i sina liv för att kunna vara i teatern.
Det blev även tydligt att det behövs att kommunen vågar satsa på amatörteater (och på kultur överlag)! Det behöver finnas någonstans att repetera och spela, förvara rekvisita och kostym etc. Det behövs någon som sköter administration, kanske en budget och inte minst tror jag att det behövs främjande initiativ för att hålla intresset levande.
För att en mångfald av människor ska lockas till amatörteatern så måste de också veta att den finns och vad det är. Då behöver det även finnas en öppenhet och välkomnande kultur inom amatörteatersällskapet. Det får inte bli en stängd grupp om det ska finnas någon hållbar långsiktighet.
Hur får man tag i uppsatsen?
Googla på titeln (”Amatören - den som älskar: En kulturanalytisk studie av amatörteaterns betydelse och möjligheter i Västerbotten”) och mitt namn (Olivia Molin) så borde man få en träff. Det skulle var så roligt om folk vill läsa den!
Mats Wenlöf
Comments