Pjäsens namn är Blåögd och syftar på övningen Blue eyed – Brown eyed, som
Jane Elliott skapade på slutet av 60-talet och som vi nu försöker återskapa på scen i lämpliga delar.
Att vara blåögd är i det svenska språket en synonym för att vara naiv eller godtrogen. Vi vill vara en ögonöppnare för vad som kan utgöra grunden för etnisk diskriminering. Det är sedan upp till betraktaren att ta ställning till om och hur diskriminering förekommer.
För att ge lite mer bakgrund tar vi hjälp av Carl von Linné och Herman Lundborg. Den förstnämnde ordnade växter, djur och även människor i ett system och den sistnämnde skapade Sveriges och världens första rasbiologiska institut år 1922 i Uppsala.
Jag (Ulf Ohlsson, producent för Blåögd) såg Jane Elliott klipp på Youtube och blev fascinerad av henne som person, men framförallt hur hon med sin övning så snabbt och enkelt fick fram det mänskliga beteendet när vi delar in oss i vi och dom. Det förklarar mycket om varför det ser ut som det gör i världen där diskriminering förekommer.
Jane Elliotts övning utgår från de förhållanden som råder i USA. Diskriminering utifrån hudfärg och etnicitet förekommer även i Sverige. Den pågår också i den lilla världen mellan människor här och nu.
Carl von Linnés systematisering av djur, växter och människan har kommit att bidra till en inledande felaktighet kring hur det biologiskt förhåller sig. Det finns bara en ras – människorasen. Inte flera varianter som kan ges utmärkande karaktärsdrag.
Med berättelsen om Herman Lundborgs leverne och gärning vidgas synen på att liknande förhållanden historiskt och i nutid även gäller för Sverige och inte bara i USA. I början av 1900-talet mättes och fotograferades befolkningen med avsikt att minska rasblandning, som ansågs utgöra ett hot.
Diskriminering i form av rasism finns överallt och inte ”någon annanstans”. Vi kan alla hjälpas åt att vara uppmärksamma på när diskriminering förekommer. Beteendet att diskriminera är också "allmän mänskligt" tyvärr. Bra om vi är medvetna om det. Först då kan vi börja jobba bort det, men det kräver att man förstår att diskriminering finns. "VITT är en färg också", som Jane Elliott säger. Men vi vill inte komma med pekpinnar. Det är upp till var och en att ta till sig budskapet.
Startskottet, bokstavligt talat, för Jane Elliotts arbete var mordet på Martin Luther King Jr 1968. För att förklara och lära sina elever om vad diskriminering och rasism innebär utvecklade Jane Elliott en övning. Hon delade in eleverna i två grupper beroende på om de var blå eller brunögda. Genom att upphöja eller nedvärdera grupperna kunde hon visa och få eleverna att förstå hur fördomar, diskriminering och rasism uppstår. Hur de som utsätts snabbt tappar sin självkänsla och hur de som upphöjs kan förvandlas till mobbare på nolltid.
Av Jane Elliotts övning blev det ett manus till en teaterpjäs och nu har föreningen Teodok tagit ett medlemsbeslut att sätta upp den på vår teater i Kallhäll. Premiär hösten 2025, preliminärt 4/10 och därefter 10-20 föreställningar.
Vad har varit de största utmaningarna under produktionen så här långt, särskilt med tanke på de känsliga ämnen som diskuteras?
Att få gehör för idén och att godkänna manuset för genomförande av produktion. Lite generaliserat: Teodok har ca 100 medlemmar och 75% är vita pensionärer med förutfattade meningar om vad som är brukligt att sätta upp i föreningen vilket gör att Blåögd kanske inte känts så angeläget för alla. Att berätta om situationen i USA och den "osympatiska" Jane Elliott har varit några argument för motståndet. Vidare finns ett visst motstånd internt i föreningen om vem/vilka som är "fäiga"/beprövade att föreslå nya idéer, manus och produktioner. De personer som kommit att supporta Blåögd är i flera fall tidigare medlemmar som nu vill komma tillbaka och spela teater när det äntligen finns ett angeläget ämne att samlas kring och som dessutom välkomnar och släpper in nya förmågor.
Kan ni beskriva några av de viktigaste ögonblicken eller scenerna i produktionen som ni tror kommer att ha störst inverkan på publiken?
I en scen söker Jane Elliot stöd hos sina äldre lärarkollegor. De förstår henne inte och hon får inget stöd utan snarare förebråelse om att det hon har gjort med sina elever är dåligt. I denna scen används n-ordet den enda gången i hela pjäsen och det kommer att markeras med en stunds efterföljande tystnad. Äldre generationer reagerar inte på samma sätt som den yngre vad gäller n-ordet. Det är därför vi valt att ransonera användandet kraftfullt. Men utan att säga det minst en gång skulle pjäsen blivit för lam.
Hur har ni arbetat för att inkludera olika perspektiv och erfarenheter i produktionen? Hur har dessa bidragit till projektets djup och bredd?
Carl von Linné och Herman Lundborg delarna är till för att berätta att vi i Sverige också har en historia på området. Det finns också en bilnummer samlande pojke som rör sig fritt mellan scenerna och hans budskap är en kraftfull känga till den "forskning" som tidigt och felaktigt pekat ut och underbyggt att det finns flera raser av människan och att blandning dem emellan skulle vara skadligt. Det finns bara en ras - människorasen! Vi har också försökt anpassa berättelsen om Jane och hennes man till en verklighet i ett av Sveriges "utsatta områden".
Vad har varit den mest överraskande eller givande delen av arbetet med "Blåögd" hittills?
Att det finns människor som vill delta i produktionen och att de också ser behovet av att manuset förtjänar att spelas upp på en scen. Berättelsen är viktig!
Hur har responsen varit från de som har varit involverade i produktionen, inklusive skådespelare och andra medarbetare?
Vi är i början av perioden där vi slutligt ska rekrytera till alla rollerna, forma ensemblen och komma igång med repetitionerna. Lite tidigt att utvärdera. Den största utmaningen är att hålla farten och riktningen uppe och inte slås ned av temporära motgångar som bristande stöd och räddhågsenhet i att fullfölja medlemsbeslutet med att genomföra produktionen av Blåögd!
Vad är era förväntningar på hur produktionen kommer att tas emot av publiken och samhället?
Stora! Pjäsen har en möjlighet att sätta Teodok på kartan över en förening som gör en produktion som verkligen tar upp ett angeläget ämne. Vi kommer att dokumentera föreställningen genom att filma den och eventuellt efteråt justera manuset så att det kan bli en spelfilm av det också. Jane Elliott är också med på noterna! Vi har haft kontakt med henne via mail ett antal gånger och hon är mycket nyfiken på hur föreställningen kommer att bli. Just nu saknar vi pengar för att översätta manuset till engelska för att Jane Elliott ska kunna läsa hur hennes berättelse kommer att gestaltas på svenska. Om och när denna översättning kan göras finns säkert möjlighet att Jane Elliotts "fan-skara" (drygt 60.000 följare på Instagram över hela världen) skulle få manuset att blir mer omtalat även utanför Sveriges gränser. Sponsorer sökes! Jane är drygt 90 år gammal och är visserligen fortfarande aktiv vad gäller att prata om rasism och diskriminering, men alla blir inte hundra år gamla.
Kan ni beskriva de framtida stegen för produktionen?
Det finns en eventuell idé om att filmatisera manuset förutsatt att de ekonomiska resurserna finns. Det kan också komma att utvecklas någon form av "diskussionsunderlag" som tillsammans med filmen/pjäsen kan utgöra något som kan användas i skolor/föreningar eller på arbetsplatser. Men detta är tidigast under 2026.
Vår förhoppning är att pjäsen ska ge publiken en stark aha-upplevelse. En förståelse för hur det känns att bli diskriminerad och vad det gör med en
människa. Och en insikt om att vi alla, medvetet eller omedvetet, kan vara eller bli den som dömer och förminskar andra p g a hudfärg, sexuell läggning, kön, religion mm.
Alexis Quiroz
Comments